OCR World Championships 24H!

Ett dygn har 24h. Ett dygn känns inte så långt i regel så sover man, jobbar, äter, tränar o sover igen. Dagarna flyger förbi. Men nu visste jag att jag i ett helt dygn skulle vara i rörelse! Kroppen va redo jag hade sovit och ätit mycket, lagt på mig ett par extra kilo för när man ska springa och ta sig över, under och igenom hinder finns det inte en chans att man kan äta så mycket som behövs. Men håller man sig i pulszon 2 kommer kroppen äta av reserverna = kroppsfett. Går man över kommer kroppen behöva ännu mer energi och börja äta muskler.

Jag o Hege möttes upp på onsdagen i Sydney och började förbereda oss – handla mat och extra kläder inför loppet. Jag hade bara packat träningskläder för de va ju de vi behövde men så när vi kom till registreringen började andra atleter snacka om att dom skulle springa i våtdräkter pga. kylan o att man behövde de ena o de andra. Jag blev stressad o tänkte jag kommer aldrig klara natten om jag blir kall. Men vi hittade en butik som sålde heat-tech kläder så jag köpte tröja, byxor och strumpor.

På fredagen mötte vi även upp Viktor och Nicole från Sverige. Viktor skulle också springa och representera Sverige och Nicole va pitcrew.

När vi kom till tävlingen började dom andra tjoa och härja medans jag satt tyst och fokuserad. Hege frågade om ja inte va glad för att vara där o givetvis va ja de men jag visste vad som väntade oss nästa dag och följande dygn.

Natten sov jag dåligt eller nästan inte alls. Jag vred o vände på mig. Sovsäcken va för varm, utanför va den för kall. Jag lyssnade på musik, provade att räkna matte i huvudet men inget hjälpte. Framåt gryningen började jag somna men då började alla andra vakna o de drogs i dragkedjor o grejades överallt. Kl 09:30 va de genomgång av regler inför racet och kl 12:00 gick starten (04:00 svensk tid).

Vi ställde oss längst fram i starten vi va taggade och nu kände jag mig glad och förväntansfull! Det va äntligen dags. Vi hade varken wi-fi eller telefontäckning på tävlingen så jag såg alla som filmade starten och hoppades att dom hemma kunde se mig. Starten gick alla sprang iväg som om de skulle va ett vanligt 8km lopp. Vi joggade lugnt iväg och gick redan i första uppförsbacken. Varje varv va 11,5 km, 260 höjdmeter och 30 hinder. 24H är lång tid och mycket hinner hända med kroppen så vi höll ihop pratade konstant och bara lekte oss igenom banan. Första varvet kändes superlätt. Inga konstigheter på hindrena de va väggar vi skulle hoppa över, taggtråd att krypa under, vapenlådor som skulle bäras uppför en backe, däck på marken, A-frame, incline wall, vattenhinder du skulle vada igenom, repklättring, bära sandsäck, ballans, monkeybar, torsion crawl, container pyramid, ramp och ringar m.m. Det va inga tekniskt svåra hinder men det är också svårt när du ska ta dig igenom dem under 24H. Men det va bra klassiska ocr-hinder!

Man kunde även vinna ett brons emblem för 50 miles, silver 75 miles och guld 100 miles. Jag hade siktet inställt på 75 miles. Så när 5 varv och 50 miles va uppnått då viste jag att tävlingen började på riktigt. Början är alltid enkel innan kroppen börjar bli sliten. Jag kände mig stark och fräsch men jag hade även en till fiende – natten. Det blev mörkt snabbt i loppet, redan kl 17, så 3e varvet vi gick ut på behövde vi pannlamporna. Jag sprang ett 24h i december då behövde jag lägga mig och sova. Det va inte planen nu men jag hade sovit mycket i veckan så jag hoppades jag skulle klara mig undan tröttheten. Första timmarna in på natten gick lätt men det va fuktigt och dimmigt så det va svårt att se. Jag hade en bra pannlampa som dock va tung och den laddades med el så jag va tvungen att spara på den så mycket som möjligt och en lätt som va helt usel men som gick på batterier. Vi fick sänka farten för att vänja oss vid mörkret. Runt 03 tiden började man längta efter soluppgången som skulle ske efter kl 06. Jag hade inte druckigt koffein på en vecka så när jag tog koffeintabletter piggade det upp direkt och jag kände att jag skulle klara hela natten utan sömn!

Varje varvning vi kom in satte jag mig ner och blandade elektrolyter jag drag 0,5l vätska varje varv + att jag drack varje gång jag kom in på varvning, ibland fyllde jag även på vatten på banan, det fanns 2 vattenstationer. Jag åt även något varje varv de kunde vara nötter, kakor, nougat, chips, banan m.m. Allt med högt energiinnehåll som man tycker är gott! För efter många timmar i rörelse kommer kroppen att må dåligt och protestera det är då man måste tvinga i sig näring och hålla det nere hur mycket kroppen än skriker stopp.

Natten va så lång och mörk, de kändes som vi bara sprang i mörker, men hindrena gick fortfarande enkelt. Sista varvet i mörker blickade jag upp mot himlen hela tiden och kollade efter ljus. Kändes som de blev totalt bäcksvart precis innan gryningen men så äntligen kom den och de va helt fantastiskt! Vi hade klarat natten nu va de knappt 6h kvar och slutspurten började. Klockan va närmare 7 när jag och Hege gav oss ut på 9e varvet. Vi hade tappat Viktor på 8e o vi va tvugna att fortsätta jag va fast beslutsam att jag skulle upp på pallen. Jag låg fortfarande 4a jag hade hoppats dom andra atleterna skulle sova och tappa på natten men så va inte fallet så vi va inte långt in i varvet förens jag drog ifrån Hege med. Jag va tvungen att springa hur ont de än gjorde . Jag tog mig lugnt och fint igenom hindren och löpte på så mycket jag klarade. Mitt 9e varv tog 2h 14min. Jag kastade snabbt av mig jackan i tältet tog en energigel och fortsatte nu va de sista varvet jag skulle hinna med så jag va tvungen att ge allt!

Överkroppen va fortfarande mjuk o fin så svingade mig enkelt igenom ringarna, jag tog varannan så de blev bara 4 svingar. Jag hade inte kunnat äta på några timmar så jag började känna kroppen stelna ihop. Klämde i mig gelen för den kunde jag lägga långt bak i halsen så jag inte behövde känna smaken och bara svälja. Fick kämpa för att hålla den nere, kroppen bara skrek nej men jag visste jag behövde all näring jag kunde få. Jag sprang på ända till sandsäckarna som va i slutet av banan efter dem segade mina ben ihop. Jag fick gå sista biten in till hinderområdet tog mig enkelt igenom. Många hade problem, klarade inte hindrena och gjorde burpees bredvid men jag kan stolt säga att jag klarade 300 hinder utan en enda burpee!

Jag visste inte om jag skulle fixa o ta 3e placeringen de berodde helt på om hon framför hade orkat ett 10e varv, så jag va tvungen att ge allt hur ont de än gjorde, sista nedförsbacken fick jag löpa på och de va som elektriska stötar som sköt genom hela kroppen. På slutet va även en hög vägg tror den va runt 3m och dom sista varven hade de gjort så ont att släppa och ta emot stöten i backen från den så nu var de sista gången jag gjorde de, jag hänge mig från kanten för att få så lite fall som möjligt och släppte högerhanden och landade i en knäböj o stönade när min onda kropp slog i marken.

Sen va de bara traverse rope, pyramiden och rampen kvar sedan in i mål!

Det stod fortfarande 4 på min placering… jag svor och gick långsamt bort i leran till mitt tält där väntade Hege hon gav mig en kram o frågade hur de gick o jag började gråta o svarade bara 4a. Jag va så besviken jag hade kämpat så hårt dom sista varven och blev ”bara 4a”. Min kropp stelnade till så fort jag stannade och nu gjorde den fruktansvärt ont ja tror ja satt o snörade av mig skorna i 10 minuter. När jag böjde mig fram fick jag kramp i magen. När ja försökte lyfta benet började de krampa istället. Jag tog två magnesiumtabletter och drack vatten sedan lade jag mig i sovsäcken och tårarna bara rann av trötthet, smärta och besvikelse.

Jag tänkte på allt jag borde gjort bättre, jag skulle haft bättre pannlampor så jag inte behövde vara så försiktig o långsam i mörkret, jag borde sprungit på mera, jag borde organiserat min vätske o energipåfyllning mer osv. Och det är okej att vara besviken det behöver inte vara något negativt. För mig är det ett sätt att lära och förbättra mig. Jag vet att min prestation är helt fantastisk och det är väldigt få personer i hela världen som klarar det och jag är en av dem och jag har bara 3 tjejer som är bättre. I hela skandinavien är jag den bästa i båda kategorierna. Hege är näst bäst efter mig hon krigade hela 9 varv och Viktor 3e bäst med 8 varv och sen har vi en dansk kille med 7 varv. Under loppet sprang jag dessutom hela tiden stolt i Advectas Tischan och slogan fick mig hela tiden att le – Excellence in your decisions! Under natten kände jag ironin i mitt val av sport och tävling men när racet led mot sitt slut så passade det åter igen in helt perfekt!

Hela upplevelsen va helt fantastisk och man blir stolt och imponerad över sig själv, sin kropp och psyke. Kroppen bara jobbar på under natten när huvudet säger nej och när kroppen är slut och säger nej tar huvudet över och lägger i sista växeln! Allt hänger ihop och samarbetar oavsett hur jobbigt och ont de kan göra ger man aldrig upp!

Även fast jag lovade mig själv under loppet att efter detta behöver jag aldrig mer springa långdistans har jag redan bestämt mig för att komma tillbaka. Jag tar lärdom av detta och nästa år är jag ännu starkare och mer fokuserad!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s