OCR European Chamshit

Jag har inte skrivit eller yttrat mig om det så kallade Europeiska Mästerskapen i OCR. Hela mitt flöde i sociala medier har varit fullt av kritik om fiaskot så jag tänkte jag väntar några dagar efter att känslorna lagt sig och ser om de förändras.

Det har de inte…

Men jag blir ändå glad av att läsa alla andra uppmuntrande inlägg och kommentarer om alla krigare som kom dit och gjorde sitt bästa! Man ser vilken otroligt stöttande och kärleksfull sport detta är och alla hejar på alla.

Några av er kanske undrar vad som hände så här är en sammanfattning:
Vid första anblick kändes banan hur mäktig som helst. Jag såg verkligen fram emot att testa hindren även fast jag visste att detta skulle göra både ont och vara i princip omöjligt. Vilket det också visade sig att det skulle bli.
Jag och Ia åkte ner på torsdagen och vi åkte direkt till arenan där start och mål skulle vara. Där inne stod den fruktade Dominator, Pipeline by Urban Sky, Bruggink (legohindret). Slutet bestod bara av långa tuffa riggar och jag visste att flera fanns där ute på banan.

Fredagen
Starten för Elite tjejer går 10:15 Jag tar det lugnt. Jag vet att problemet inte kommer bli löpningen och redan vid 8 hindret, första långa riggen low-to-high ser jag några riktigt duktiga Elite killar stå och köa. Här fastnar även de flesta Elite tjejerna även jag. Jag skulle klarat den första försöker men när jag kommer till ormen är jag inte med på vilken fart den ska snurra runt med så jag snurrar helt enkelt bara av. Går och ställer mig i kön med alla andra och väntar på ett nytt försök och nu ser jag även Tobias stå här och köa så jag vinkar till han och byter några ord. Det är väldigt varmt denna dagen och de finns inget vatten längs med banan. Folk om står och köar är vita runt munnarna av törst. Jag är själv extremt törstig men gör mitt andra försök då har jag sett en tjej hänga med benen i ormen och hon gick vidare med armbandet. Jag gör samma sak och en funktionär skriker åt mig att jag måste göra om – inga ben tillåtna.
Jag gör om en 3e gång och kommer igenom. efter kommer en till lång rigg massa repklättring – under och över. Tar mig förbi den också och kommer till nästa rigg som startar med en trampolin. Detta hinder kommer jag aldrig ens upp på så här slutar mitt race. Jag tar sats, springer och hoppar på trampolinen men den är så stum och fjädrar inte ens under min vikt så jag är inte ens nära att få tag i stången till själva hindret. Jag står här i över 1,5h och gör säkert 50-60 försök men är inte ens nära att komma upp på hindret. Jag testat allt, tar mycket fart, försöka hoppa tungt, hjälpa till med armar och ben för att komma upp. De närmsta jag kommer är att toucha stången 3 ggr men är inte ens nära att kunna ta tag i den. Tiden har dessutom gått ut. Vi hade bara 2h på oss att ta oss runt banan. Jag klipper bandet, funktionären som klipper de kramar om mig och säger de kommer gå bättre imorgon. Jag går vidare jag springer inte ens jag går sakta tills några svenskar kommer ikapp mig då blir jag lite gladare så hänger på där och gör bara halvhjärtade försök på resten av hindren. På Urban Sky Pipeline 3 e sista hindret från mål har jag stora blodblåsor i händerna och när jag hoppar upp på de hindret och startar spricker en blåsa och blod rinner ner på armen, då släpper jag och slutar försöka på sista hindren då är de inte kul längre även om det slutade vara kul för längesen. Jag kände att jag inte ens fick ett ärligt försök att klara banan. Jag har aldrig varit med om en OCR tävling där höjden till hindren varit ett problem. här va de flera hinder där man va tvungen att hoppa och använda mycket mer energi bara för att man va kort. Mycket besviken hade jag lite hopp kvar till morgondagen…

Lördagen
Blåsor och öppna sår i händerna gör att jag får starta morgonen med att heltejpa dem. Den här morgonen har jag inte ens tävlingsnerver för jag ska inte tävla. Jag ska testa banan och jag ska göra ett ”fun-run”. Vid starten blir vi Elite tjejer indelade i 2 grupper och jag hamnar i bakre. Skit samma tänker jag – jag kommer ikapp dem på första svåra riggen. Men idag har dom faktiskt gjort nästan alla hinder lättare och dessutom plockat bort några hinder. Idag är det även tillåtet för publiken att ge deltagare vatten. Igår blev man diskad om man tog emot vatten. Men jag har fortfarande inga högre tankar om loppet. Min kropp och mina händer gör ont. Första startgruppen drar iväg. 5 minuter efter får jag starta. Jag tar det lugnt leker mig igenom hindren. Första är faktiskt enkla. väggar, över-under, bära m.m. löpning ner till stranden och här kommer första roliga hindret flying-monkey det har jag aldrig gjort förut på tävling, hoppar upp, sparkar av sanden från skorna och hoppar sedan upp, det är bara 2 hopp jag gör det lugnt och enkelt, sedan ska man slå i en klocka o jag vet man bara får slå med handen men jag har totalt stopp i huvudet och kan inte tänka hur jag ska nå till den så ropar Camilla – ”Emelie du måste hoppa till den” så jag tar ny sving, hoppar och slår i klockan, vänder mig om och skriker tack och springer sedan vidare.
Fortsätter med lite enkla hinder, krypa, 4 steg trästockar, repklättring, trappor, dragons back, Kaha väggen och sedan ner till riggarna igen. Dom är betydligt lättare idag, dom har ändrat dem och kortat ner dem. Det går lätt men jag får direkt pump i armarna efter gårdagens kraftprov. Även trampolinen klarar jag dom har flyttat dem närmare stängerna så jag kommer upp på första försöker och tar mig enkelt igenom. Sedan kommer stairway to heaven, jag klarar den på andra försöket, North Pole, här är jag väldigt trött men tar mig igenom på ren envishet och tanken att jag vill inte behöva göra om. Nästa stopp är snurrande ringar, den va inte med igår, här sitter en duktig tjej och efter mitt första försök förstår jag varför. Vi når inte upp till första ringen. Jag gör några försök testar olika metoder. Jag sitter och tittar på hindret, ser långa killar enkelt når och tar sig igenom. Jag reser mig upp hoppar upp till första som är som en vickande rektangel, från den tar jag sats som att jag ska göra en flying monkey och flyger upp till första ringen och får grepp, tänker att nu släpper jag aldrig! Tar mig igenom alla 3 ringarna och ner på plattan och springer vidare. När jag hängde i luften kom en bekant röst och hejade på mig, när jag hoppar ner ser jag ryggen på Daniel och ler och tänker yes de går bra för han! Springer vidare, nu är det bara rampen kvar och sedan är jag inne på arenan och nära mål med bandet kvar!
Rampen går enkelt, så tar mig vidare till den fruktade Dominator, den går bra jag gör det lugnt och stabilt. innan man ska göra flying monkey till ”nötterna” hänger det 4 hammare man ska gå på som nunchucks. Jag når inte upp till första så jag laddar och får hoppa upp till den, känner jag glider lite pga. jag är trött och har ont i händerna, tar mig snabbt förbi dem och ner på marken nu har jag bara flying monkey kvar!
Här står flera Svenska killar jag känner vi står och skojar och pratar lite. Jag har failat mitt första försök då jag gled av nöten när jag hoppade till den. Vilar underarmarna lite och kör sedan igen. Det är först 3 bars jag når att gå vanlig armgång mellan, tar sats med benen och flyger till första nöten, landar ihopkrupen och får tag i den. Tänker YEEES och tar ny sats och hoppar till nästa och klarar den med sedan ska jag bara hoppa till klockan som satt ganska långt bort och jag får absolut inte faila på att toucha den så tar rejält med sats och träffar den och skriker JAAAAA och springer vidare!
Nu tänker jag att jag kommer klara det! Nu börjar jag tävla, jag har armbandet kvar resten ska jag klara – 3 hinder kvar!
Men det gör jag inte… Fastnar på Pipeline försöker om och om igen men blir hängandes varje gång. Greppstyrkan blir bara sämre och sämre. Tillslut händer jag i armbågarna och försöker skjutsa fram en ring i taget. Det går nästan men nu börjar även armbågarna att göra ont. Nu är det inte roligt längre. När jag vilar mellan försöken sitter jag i den lilla skuggan som riggen ger. @ocr_chrille kommer förbi och ger mig vatten likaså @basketmalin. Jag är fast här nästan 1,5h. Jag kom in på arenan i väldigt bra tid, under 2h. Vägen dit gick ganska smärtfritt. Men nu är det stopp. Det är inte roligt längre. Det är varmt och jag är fortfarande väldigt törstig. Jag tänkte på orden när det inte är roligt längre det är då man ska ge sig och tillslut är det de jag gör. Jag sitter ensam, det är ingen som hejar. Live tv filmar mig när jag gör mitt sista försök. Men jag är nedbruten och jag vill inte dom hemma ska behöva se mig så. Jag går förbi resten av hindren och in i mål…

Denna helgen va självförtroende dödande och nedbrytande. Det enda positiva är alla fina människor som håller på med denna sporten och som stöttar.
De hade material för att göra en grym tävling, de kunde haft olika riggar på de olika dagarna men dom kan inte smälla på allt på en och samma gång. Detta ska vara OCR och inte ninja warrior. Till och med världseliten kastade in handduken och något som får mig att le är att en guldmedalj blev upphittat på bokstäverna utanför arenan.
Anna kastade sin medalj i soporna och jag känner faktiskt att jag kan göra detsamma. De här medaljerna betyder ingenting, tröjorna vi fick kommer jag aldrig ta på mig. Nästa år kommer ni inte att se mig på det här eventet de kallade EM.

Det skulle varit ett race för eliterna och en utmaning för åldersgrupperna. Inte en omöjlighet för båda kategorierna. Fredagen kom 1-2% i mål med armband, fredagen förstörde även racet för lördagen. Söndagen tävlade vi inte ens. I mitt team va vi alla 3 skadade och nedbrutna på ett eller annat sätt. Vi gick istället upp tidigt och åkte hem. Jag brydde mig inte ens om att åka och titta på teamtävlingarna, jag va klar!

Jag lämnade Esbjerg med skadad axel, stukad tumme, såriga händer, ben och blåslagna armar. Då hade jag sprungit OCRWC 24H 3 veckor tidigare utan att ens få en blåsa.
OCR ska vara roligt och utmanande inte farligt och skadegörande. Jag har aldrig sett så många ambulanser på ett race eller så många människor i sjukvårdstältet. Mina händer va inte ens i närheten så illa som många andras men oavsett så ska inte huden trasas sönder och hade jag inte haft tejp båda dagarna hade det varit  mycket värre.

Jag kommer att hålla mig till roliga lopp och detta var inte ett av dem.

2018-06-29 13.21.172018-07-01 08.07.232018-07-01 08.07.382018-07-01 08.07.44

36716071_1929141690457192_5908927181618151424_o.jpg2018-07-01 21.58.532018-07-01 22.10.092018-07-03 15.16.062018-07-05 10.26.58

 

36679874_1929326770438684_250005545174433792_o36671373_1929140113790683_5879107374005878784_o36631706_1929145010456860_5594969560521375744_o


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s